Idag har jag kännt mig extra inspirerad. Jag startade dagen med en fin frukost bestående av bla gammal korv från gårdagens utflyckt till stugan. Men den var väldigt god ändå. Nästan lika god kall som grillad. Sen spelade jag på min gitarr tills min mamma klampade in hemkommen från jobbet och min lust att verkligen ta ut svängarna försvann, vilket kanske var bra ändå med tanke på att mina fingertoppar började göra lite väl ont. De ömmar fortfarande. Min mamma såg lite sliten ut och jag erbjöd mig att handla och laga mat idag. Iväg till mataffären med i en bil som egentligen kanske skulle behövt lite mat. Lampan blinkade rött. Allt gick bra. Inget äventyr av den karaktären idag. En stund senare in på dagen var det bestämmt att jag och Niklas skulle iväg till kronan och kolla in om de släppt utställningsföremålen än. De hade de inte gjort. Typiskt. Jag fick reda på när de hade tänkte göra det, men det berättas naturligtvis inte här. Vore ju lite otaktiskt av mig. Däremot hittade Niklas en duk, en lampa och en cool stol. Allt för 90kr. Vilket kap! Vi åkte även till möbelstället på Bergnäset för en titt. Ett första besök för mig. Jag älskar i djupet av mig, kanske mitt hjärta, att dränka mig i gamla möbler, porslin, aparater, mest bara allmänna prylar. Kan tyckas att mitt drömobb kanske borde vara antikdeckare. Att komma dit gav mig ännu en ny vinkel på min stad. Ett nytt djup. Låter kanske lite konstigt. Under en tid, om jag skulle försöka uppskatta tidsspannet, kanske två tre månander, har jag kännt mer och mer för Luleå som stad. Jag känner att den ger mig mer möligheter och mycket mer positiv energi än tidigare. Lite som att renovera en gamal stol eller sy om en väldigt kärt och använt klädesplagg. Jag ser det fina i allt använt och förbrukat. Det får liv på nytt och kryper på knäna för att ställa dig upp efter ha legat nästan dött i flera år. Det finns mycket vemod inbäddat i mina tankar kring det här. Jag hade verkligen bestämmt mig för att lämna allt bakom mig och bara resa iväg. Nu känns inte valet lika enkelt längre. Jag trivs för bra här för att packa och kasta mig iväg utan vetskap om hur det slutar. Mycket för mig går ut på att må bra. Det är egentligen ett mycket simpelt sätt att se på livet. Men på det ända sätt jag kan reletera till. Vi har nog problem med att försöka uppnå detta som det är. Varför ska man då göra det så mycket svårare än vad det kan vara? Visserligen ska vi utmana oss själva till att bli bättre människor på alla sätt tillgängliga. Ta alla möjligheter som kastas framför oss. Men till vilket pris?
Nu har jag helt snurrat in mig i någon slags debatt om livet. Kanske borde sluta innan jag spinner till det för mycket för mig själv att förstå. Jag återgår till min dag. Mina inköp består av en underbar lampa i tidig 60-talsstil, skulle jag tippa på och ett litet set koppar. Även dom helt fantastiska. Sitter just i skrivande stund och dricker en kaffekopp. Smaksatt med mintchoklad. Mitt blivande kök måste ha mycket skåpar för jag har en känsla av att det kommer att krävas för att rymma hela min passion för porslin och glas. Efter besöket där skjutsade jag Niklas till jobbet och fick omedelbart problem att hitta hem igen från Gammelstan. Lite pinsamt nästan. Först snurrade jag en kort stund i själva bostadsområdet, kom ut därifrån för att sen försöka ta mig tillbaka samma väg som jag kom. Inte allt för svårt kan tänkas. Det konstiga med hela färden var att jag hela tiden visste var jag var men inte hur jag skulle ta mig därifrån, snabbaste och bästa vägen hem. Det slutade med att jag helt plötsligt var i Gäddvik, och därifrån hittar jag ju hem. Även nu i efterhand har jag ingen aning om det var en total omväg eller bara en liten omväg eller ingen omväg alls. Matlagningen som jag tagit på mig för dagen gick enligt planerna och berömen flödade vid bordet. Kanske var det delvid för att vara snälla och lite för att uppmuntar mig till att laga mat oftare. Smarta föräldrar. Även dom gör saker för egen vinning.
Nu har jag drukit för mycket kaffe. Möjligtvis är jag uppe i fem koppar, mycket för att vara mig. En till så får det vara bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar