mitt möte med drömmaren

I veckan skulle jag ta tåget till Gävle för att köpa en ny keyboard. Tänken var att jag skulle lära mig spela. Bara några enkla låtar. Typ björnen sover. Innan jag var framme tog mina tankar överhand. En ström av kreativitet chockade mig och tvingade mig att kliva av i Stockholm. Mina steg var bestämmda och gick rakt mot Hötorget. En plats jag vanligtvis snabbt smyger över för att komma till kinastället på hörnet. Där stod jag. Från chocken som fortfarande låg kvar i mitt bröst strålade en kraft fram ur mina händer. Jag föll långsamt baklänges och landade i knät på en förklädd man. Han tog med ett varsamt grepp ta i mina armar och riktade dom mot biografens entre. Ljuset som fortsatte att flöda doftade rosor och hade samma färg som rosa prinsesstårta. Det verkade inte skada någon. Människor omkring mig ordnade en kö längs husväggen för att få stå i det dimmiga flödet av ljus. Precis som att alla redan visste vad som var påväg att inträffa. Jag, helt utan självkontroll, satt lungt och stilla kvar i mannens korslagda ben. Inom mig växte styrka och självmedvetenhet sig starkt. Alla mina långa eftermiddagar fyllda av ångest och självömkan över mitt händelselösa, omotiverade, tvivlande jag, försvann som en nybakt kanelbulle. Jag stannade upp en sekund och undrade varför just biografen. Kom inte fram till något vettigt. De männikor som passerat mitt ljus kom ut genom den andra ingången med de största leenden jag tror någon av dem någonsin presterat. Vissa hade andra kläder, annat hår, bar röda turbaner, jonglerade med äpplen. Främlingar kramade om varandra och skrattade, vissa föll till och med ner på knä, började gråta och ropa högt om förlåtelse. Jag såg en äldre kvinna som jag tidigare sett på samma tåg kämpa med tre hundar kopplade till en snösläde. För varje meter de tog bildades en väg av fin pudersnö. En grupp människor ställde sig och spelade klemsermusik på trappan till kulturhuset. Deras ansikten var målade samma blå som huset i sig. Mitt i denna röra var det en människa jag inte kunde slita blicken från. Vänd mot mig stod en ung man iklädd en längre linnetunika med tillhörande byxor. Han synade mig så intensivt att jag flera gånger under dessa sekunder tappade bort omgivningen från mitt synfält. Bara han. Långt ljusbrunt hår vilade med sådan självklarhet på hans axlar. Ljuset började avta och mannen jag använde som sittpall förde ner mina händer och la dom tillrätta på tillhörande knä. Jag kupade händerna sakta runt mina knän. Människorna samlades bakom honom och han tog av sig sina små runda glasögon för att gnugga sig i ögat. Jag öppnade munnen men stängde den snabbt igen då jag såg att han öppnade sin samtidigt. Hans ord hänger inom mig än idag. -Om alla krävde fred istället för ytterligare en tv, då skulle det vara fred.