Vårvisa

I vårtid, i grotid,
då brister frönas skal,
och råg blir råg och tall blir tall
i frihet utan val.

En ilning av vällust
går genom själ och kropp
att jag är jag, nödvändigt jag
en brodd, som hittat opp,

ett våskott, vars växtkraft
jag knappt anar än
men stammens sav med bitter smak
med lust jag känner den.

Så bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rätt att växa nu
som roterns krafter vill.